Scene Kid

Jag vill verkligen inte ligga efter. Och jag har faktiskt ambitioner..eller ja..jag vill verkligen få bra betyg för jag vet att jag kan.
Vill verkligen inte svika mina föräldrar..eller mig själv för den delen.

MEN. Det är så jävla svårt. Läskigt på något sätt. Vill verkligen inte visa folk hur jag ser ut just nu. Jag är ju fet. Verkligen tjock. Så tjock jag bara kan bli.
Psykologen säger till mig att det bara är inbilling, att jag är snygg och har en normal kropp och inte ett dugg fet.
Mamma säger precis samma sak.
Dom tror att jag vill höra att jag ser bra ut. Jag hatar när dom säger att jag ser bra ut och att min kropp är NORMAL. Jag VET att jag inte ser bra ut. Det finns ingeting i världen som kommer ändra det jag tycker.

Jag är helt enkelt för tjock för att kunna vistas säkert bland folk.
Jag är för tjock för att kunna visa mig bland folk över huvud taget. Jag går inte ens ner till livsbutiken för att köpa mjölk. Jag går helt enkelt aldrig ut. Känner mig som ett fult troll som ruttnar i sin grotta.
Hemma är jag säker. Här ser ingen mitt fula tillstånd. Och jag känner verkligen hur jag går miste om allt härligt liv därutanför.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag försökte ju. Jag var i skolan för några veckor sedan. Jag klarade tre dagar i rad. Sen sa det stopp. Det blev för mycket. Kunde inte sluta tänka på hur smal jag kunde ha varit och hur snygg jag kunde vara..jag hade varit snyggast i skolan OM jag varit smal..men det var jag inte och därför pallade jag inte pressen. Stannade hemma ist.

Jag vill verkligen gå till skolan imorn.
Jag vågar bara inte. åh herregud, vad svårt.