Scene Kid

Eftersom jag tittade runt på gamla bekantas mer eller mindre framgångsrika liv igår (tacka vet jag internet), fick jag en jävla massa tankar i huvudet.

Jag.
Jag kan.
Jag kan också.
Jag kan också och jag borde.
Jag borde bli något, jag med.
Jag måste bli något, jag med.
Jag med.
Jag också.
Jag måste. Jag vill. Jag ...ska?

Ska jag verkligen? Kan jag verkligen? Kommer jag verkligen?
Hur? Jag är ju psykist sjuk, instabil. Jag har grova ätstörningar.
Jag är för ivrig. För stressad.

Blir så ledsen. Såhär hade jag inte tänkt att det skulle bli. Det skulle inte vara Jag som skulle säga "jag kan också".
Jag skulle vara den som de andra sa "jag kan också bli som henne" om.

Är jag avundsjuk? Jag borde vara..men har aldrig kännt mig avundsjuk.
De tyngsta och svåraste känslorna för mig är ångesten, den grova besvikelsen på mig själv, och sorgen.

Jag sörjer. Som om mitt liv är en person som dött en hemskt plågsam och långsam död.

Fina Kaya Scodelario (Effy i Skins):


Effy har blivit min inspirationskälla nu på sistånde.
Hennes stil, hennes smink och framförallt hennes personlighet.
Känner att jag behöver någon att se upp till, och hon är så mycket bättre än alla uttjatade hollywood-kändisar.